Tro inte allt som forskare funderar ut - sund skepsis är inte fel.

 ”Ensam lär bäst” redovisas i en liten artikel i Skolvärlden (nr. 20/1996, s. 7)

”Samarbete är inte alltid bra för inlärning. Det visar en avhandling i psykologi som har lagts fram vid Linköpings universitet. Han har undersökt hur samarbete påverkar förmågan att minnas. Grupper om två personer som samarbetade jämfördes med personer som arbetade var för sig. Det visade sig att resultatet blev sämre för dem som samarbetade jämfört med dem som arbetade ensamma”.

Jan Anderssons forskningsresultat.

 

”All forskning är politisk” heter det under det radikala 60-talet. Denna förmenta klyscha har blivit förhånad, men inte desto mindre innehåller den en djupare sanning. Forskningen verkar inte i ett vakuum. Den är inte alltid förutsättningslös, och dess mål har ofta ett syfte.

Vad beträffar forskningen om skolan är udden nästan undantagslöst riktad mot lärarna, och har så varit under en längre tid. Kjell Tormod skriver så här i en debattartikel publicerad i Skolvärlden nr. 15/1997 (s. 22) med anledning av sjösättningen av diktat (”avtal”) 2000:

”Vid marknadsföringen av det nya avtalet och ’En satsning till tvåtusen’ använder Kommunförbundet och lärarfacken samma trendriktiga pedagogikspråk, samma retorik och samma floskler. Där finns också en underton av kritik och missnöje över lärarnas tidigare arbete. Vi har inte varit öppna för utveckling. Vi har klamrat oss fast vid katedern, inte varit handledare för eleverna och inte arbetat mot ett livslångt lärande. Lärarna ges dåligt samvete för vad de inte gjort. Retoriken får en form av avprogrammering i orwellsk anda. Glöm det gamla. Glöm er historia. Allt nytt är bra, allt gammalt är dåligt, ’positive thinking’. Nu gäller Den nya lärarrollen. Halleluja”.

En doktorsavhandling av Christina Robertson-Hörberg vid Linköpings universitet bekräftar vad Kjell Tormod och många lärare med honom anser. Hon uppger i en intervju i Skolvärlden (nr. 19/1997, s. 6): "Av lärarna kan det upplevas som att makten styr forskningen. Det känns som en kritik riktad mot dem själva."

Och hon har rätt i sin slutsats: lärarna upplever att skolforskningen är s.a.s. riktad mot dem. Och lärarnas uppfattning om skolforskningen är inte någon fördom eller förutfattad mening, tvärtom.

Låt oss ta skolforskaren Gunnar Berg som exempel! Han anser att ”lärarna inte vill ha mer makt” .
Med ”mer makt” menar Berg då inte något reellt inflytande över vad som borde vara lärarnas huvuduppgift, nämligen kunskapsförmedlingen. Nej, vad Berg menar är att lärarna – med rätta! – inte vill ta på sig en mängd icke undervisningsrelaterade uppgifter.

Berg har också lett ett antal skolforsknings-projekt, alla med udden riktad mot lärarna, t.ex. det s.k. SLAV-projektet (lämpligt namn!) och, nu senast, det s.k. SKOLK-projektet , och

Inte oväntat är Berg föreläsare vid höstens Skolforum, arrangerat av LR och Lärarförbundet

.

Inte heller är det särskilt oväntat att konstatera, att forskning som inte passar den nuvarande skolnomenklaturans uppfattningar inte ges särskilt stort utrymme. Ta bara fallet med forskaren Jan Andersson, som i likhet med Christina Robertson-Hörberg också är verksam vid Linköpings universitet. Han framlade en doktorsavhandling i vilken det påvisas att inlärning i grupp inte alltid fungerar bäst. Under rubriken ”Ensam lär bäst” redovisas i en liten artikel i Skolvärlden (nr. 20/1996, s. 7) Anderssons forskningsresultat. Vi läser:

”Samarbete är inte alltid bra för inlärning. Det visar en avhandling i psykologi som har lagts fram vid Linköpings universitet. Han har undersökt hur samarbete påverkar förmågan att minnas. Grupper om två personer som samarbetade jämfördes med personer som arbetade var för sig. Det visade sig att resultatet blev sämre för dem som samarbetade jämfört med dem som arbetade ensamma”.

Lärarna skall naturligtvis inte att man skall vara dogmatiskt avvisande till all skolforskning, men de måste ha en hälsosam skepsis till den. Många skolforskare är tyvärr att beteckna som mer eller mindre politruker i skolnomenklaturans och Maktens tjänst.

Avslutningsvis kan nämnas fallet med den f.d. chefen för den brittiska skolinspektionen, Chris Woodhead, som menar att ”Det är slöseri med pengar och dessutom meningslöst att forska om skolan. Inte en enda av de otaliga rapporter som tagits fram under de senaste 30 åren har lett till någon förbättring av skolan”

.

 

Så långt går alltså inte vi, men som sagt: en sund skepsis är inte fel.