|
|
Jellikekattornas sang Back to top
Jellikekattor är ute i natt,
Jellikekattor i hundratal,
Jellikemånen belyser glatt
Jellikekattor på Jellike bal.
Jellikekattor i svart och vitt,
Jellikekattor har piggt humör.
Jellikekattor är ganska små.
Det låter ljuvt när de jamar i kör.
Muntra är deras anletsdrag
skön är svarta ögonens glans.
Turer tränar de varje dag
i väntan på Jellike månskensdans.
Sakta växer en Jellikekatt
Jellikekatten är liten och pigg.
Knubbig och rund är en Jellikekatt,
dansar skickligt gavott och jigg.
Innan Jellikemånen går opp
klär sig en Jellikekatt till galej
tvättar öron och huvudknopp
mellan tårna torkar hon sej.
Jellikekattor i svart och vitt,
Jellikekattor av medellängd,
svansar, dansar med språng och spritt
månskensögda på månskensängd.
Tämligen lugna i morgonväkten,
tänligen lugna i middagens blund
sparar de visligt Terpsikoredräkten
till dansen i Jellike månskensstund.
Jellikekattor i vitt och svart,
Jellikekattor (som sagt) är små.
Råkar det vara en stormig natt
trippar i salen de lätt på tå.
Skiner solen ljuvligt och glatt
verkar kattorna lata som få
vilar och väntar på månen för att
skäna på Jellikebal kunna gå.
Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de!
Man grubblar sej tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite, en katt vill ha TRE!
Först har vi det namnet som används där hemma, det enkla, rejäla, som Peter och Tom
och Victor och Jonathan, Hugo och Emma -
förnuftiga namn, som envar tycker om.
Och om man vill undvika banaliteter
så kan man väl flottare namn hitta på
som Plato, Admetus, Electra, Demeter -
förnämliga namn men rejäla ändå.
Sen ska man hitta nåt säreget åt den,
ett ovanligt kattnamn med resning och glans
så katten kan känna sej stolt och belåten,
snurra mustaschen och svänga sin svans.
Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Coricopat,
såsom Bombalurina och Fille Podager.
Namn som bärs blott av en endaste katt.
Till sist ska ni veta att misse och missa
har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.
Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet ni mesamma på vad han funderar.
Han grundar och blundar - begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga,
evigt ofattliga
allra förtegnaste, egnaste namn.
Jag tänker på en Gumbiekatt, hon heter Jenniannidott.
Hon har en tigerstrimmig päls och prickig leopardkalott.
Man tror att hon är rysligt lat och aldrig gör ett enda skvatt.
Hon bara sitter - sitter jämt. Så gör en äkta Gumbiekatt.
Men när kvällen har kommit och lampan är släckt,
då äntligen börjar en Gumbiekatts jäkt.
Och när hela familjen har krupit i bädd
hon fäster upp kjolen och gör sej beredd.
Hon vet att i källarn där lever dom bus
men hon ska nog ge hyfsning åt råtta och mus.
Hon bildar dom grundligt och ger dom teknik
i frivoliteter och kammarmusik.
Jag tänker på en Gumbiekatt, hon heter Jenniannidott.
Hon är en ojämförlig katt. Hon vill ha värme och må gott.
Hon sitter stilla hela dan, på soffan eller på min hatt.
Hon bara sitter - sitter jämt. Så gör en äkta Gumbiekatt.
Men när kvällen har kommit och lampan är släckt
då äntligen börjar en Gumbiekatts jäkt.
För kackerlackornas fritidsproblem
hon ömmar. De unga vill leka bohem
men hon skapar om dom från snoriga glin
till kackerlacksscouter med stram disciplin
som dagligen dygdiga gärningar gör
och sjunger sitt kackerlackstapto i kör.
Rum Tum Tugger har ett underligt sätt.
Blir han bjuden på fasan vill han ha beckasin,
får han hyra enkelrum vill han hellre ha dublett
och dväls han i palats vill han bo i en ruin.
Får Tugger jaga mus är han pigg på råttkotlett
och bjuder man på hare vill han hellre ha kanin.
Ja, Rum Tum Tugger har ett underligt sätt.
Att prata med Tugger är ingen ide.
Han gör precis
på sitt eget lilla vis
och sen så är det inget mer me de!
Rum Tum Tugger är en retsam filur
för släpper man ut han vill han genast kila in.
Han är på galen sida av varje dörr och mur
och ska han vara hemma han smiter genom grind,
Han vill ner i byrålådan och ta sej en lur
men så fort man ska stänga vill han ur sitt krypin.
Ja, Rum Tum Tugger har ett underligt sätt.
Att gnata på Tugger är ingen ide.
Han gör precis
på sitt eget lilla vis
och sen är det inte mer me de!
Rum Tum Tugger är en konstig krabat,
det är hans fula vana att göra en stött.
Han är just inte rolig att bjuda på mat
för har man fisk till middag vill han hellre ha kött.
Om man bjuder honom grädde då fnyser han "Fi!"
Han gillar bara det som han själv har tänkt ut
- och ställer man grädden i sitt skafferi då plaskar han i grädde med tass och med trut.
Rum Tum Tugger är en finurlig fyr,
Rum Tum Tugger tycker inte om smek
men han hoppar upp i knät när man sitter och syr
för just när man har brått vill han ha stök och lek.
Ja, Rum Tum Tugger har ett underligt sätt.
Att tjata på Tugger är ingen ide.
Han gör precis
på sitt eget lilla vis
och sen är det inte mer me de!
Bustopher Bert, en katt av värld Back to top
Bustopher Bert är inte just smärt,
tvärtom är han tämligen rund.
Han fnyser åt fik och åt enkel publik
men är flottaste klubbarnas kund.
Vi lyfter vår hatt för så högförnäm katt,
vi beundrar hans väst och hans kubb.
Och vår byx verkar säck mot hans knivskarpa veck,
magnifik är hans svarta tulubb.
På St. James är han stjärna. Där nämnes han gärna
"en katters Monsieur Frédéric."
För en nick ifrån Bert blir vi lyckliga tvärt
ty hans vita damask är så chic!
Man har skymtat hans klubb på Esteternas klubb
fast det inte är tillåtet att
vara inskriven där när man samtidigt är
Akademiska Sällskapets katt.
Men har golfen säsong styr Bustopher sin gång
ej till CECIL men till KOMMENDÖR.
Han är friast bland fria på glada THALIA
- ah! räkor och sniglar i smör!
Är det rådjurets tid vill han njuta i frid
utav JÄGARENS saftiga biff.
över DRÖNARENS golv skrider Bert klockan tolv
för att få sej en apéritif.
Och syns han ha brått, då vet man: på DROTT
har de höna och curry och ris.
Är han dyster en dag är det nog SARKOFAG
som har bjudit på kabeljospis.
Ja, ungefär så bruakr dagarna gå.
De förflyter i klubbarnas lyx.
Man blir inte förvånad att han för var månad
allt tyngre och tjockare tycks.
Ni ska tro vad jag säger: tolv kilo han väger
och han ökar beständigt i vikt.
Men fast han är tung verkar Bustopher ung
ty han följer sitt schema så strikt.
Och han gnolar en sång: "I'm still going strong, jag är pigg, jag är nyter och rask!"
Ja, det måste, det skall vara vår i Pall Mall
när Bustopher bär snövit damask!
Mungojerrie och Rumpelistump Back to top
Mungojerry och Rumpelistump är kattnamn med vittberömd klang.
Som kullerbyttclowner, förvandlingskonstnärer och ekvilibister av rang
har dom bildat epok. Victoria Grove är adressen, där hyr dom dublett,
men det är blott raidernas utgångspunkt ty de strövar så vida och brett.
I Cornwall Gardens man känner dom väl liksom även på Kensington Square.
För ett kattpar är det nog inte så lätt att svara mot ryktet de bär.
Om farsufönstret har stått och smällt
och källarn ser ut som Waterloos fält,
om två tegelpannor har kommit snett
så taket ej mera är vattentätt,
om mamma förlorat sitt lamaliv
i byrålådornas rafs och riv,
ska storasyster gå bort - och vips
blir hon av med sin snyggaste epaclips
då säger familjen: "Vilken odräglig katt!
Det är Mongojerry! Eller Rumpelistump!" Och så kan man inte
göra ett skvatt.
Mungojerry och Rumpelistump är viga i tassar och käft.
Som inbrottstjuvar tar de sej in där allting är bommat och täfft.
De hyr en dublett vid Victoria Grove. Deras inkomst är långtifrån fast.
De ser hyggliga ut. De har inget emot att med bylingen ge sej i kast.
Om familjen har satt sej till söndagsdiné
med det fasta beslutet att festa i fred
på kalvstek och ärtor och plommomkompott
och kokerskan Klara far in som ett skott
med darrande stämma och gråten i hals:
"Det blir ingen... blir ingen festmiddag alls
för steken är stulen! Det fattades bara!"
Då säjer familjen: "Så, lugna sej, Klara! Det är Mungojerry! Eller Rumpelistump!" Och så får det vara.
Mungojerry och Rumpelistump har allting i sin sällsamma del.
Man skyller på väder, man skyller på vind och stundom på makternas spel.
Genom huset de yr som en vild orkan och ingen kan svära på
ifall det var Mung eller Rumpelistump eller möjligtvis båda två.
Om från matsalen höres en klirrande skräll
och knirkar det konstigt i hallen en kväll,
och om i salongen det ljuder ett pling
från vasen som kännare kallar för Ming
då säjer familjen: "Vem var det måntro?
Det var Mungojerry! Och Rumpelistump!" Och så låter man
saken bero.
Gamle Levitikus, bruten av gikt,
representerar ur-katt-traditionen,
blev omnämnd i ordspråk och även i dikt
långt innan Victoria uppsteg på tronen.
Sju hustrur Levitikusgubben begrät
- nej, sju gånger sjutti och kanske än flera.
Han talrika ätt är ansedd och tät
och staden kan gott med Leviten stoltsera.
Gemytlig och mild fastän oehört sliten
på prostgårdens mur har han lagt sej till ro.
Församlingens äldste passerar: "Må tro...? I all sina... dagar... du milde... Nej nu...!
Va i friden...
är jag vriden?
Mitt huve är skralt, men nu tror jag min sju...
ja tror de är självaste Leviten!
O je... I alla sina... dagar... du milde... Va nu?
Va i friden...
är jag vriden...?
Jag går lite stelbent och tungt, men min sju om jag vågar att störa den gamle Leviten!"
Om den fasliga striden mellan pekingeserna och terrierna Back to top
Pekingeser och terrier hatar varann.
Det har man väl sett hur de slåss och går an
och kväser varandra så ofta dom kan.
Eldfängda är mopsar och doggar jämväl.
Fast somliga påstår att ej utan skäl
de gruffar, så tycker de mycket om gräl
och de kan
skäll skäll skäll skäll
skäll skäll skäll skälla
så folk börjar fråga vad saken kan gälla.
Nu hade en vecka förflutit i ro
och jyckarna leddes, för ingen ska tro
att sådana gillar att sitta och glo.
Mot reglerna hade polishunden Snut
gått bort från sitt pass, och det ryktades att
man sett honom smita runt hörnet till Stadt.
Och gatan låg tom när en peking kom ut
och mötte en terrier, och friden tog slut.
De ryckte ej fram och ej heller bakut
men blängde och sprätte och upplät sin trut
och
skäll skäll skäll skäll
skäll skäll skäll skällde
så folk börja undra vad skällandet gällde.
Hur folk än må fjäska för en pekingeser
så är han dock fallen av hedna kineser.
Och alla små pekingkräk, var dom än bodde,
nu rusa till fönstren och glana och glodde,
och kanske ett tjogtal ur portarna snodde.
De gnydde och gnällde och gläfste i ett
på sitt vresigt kinesiska hedningasätt.
Ett gnistrande gruff är vad terriern gillar.
Nu kom alla ivriga irländska killar
och stridbara, långbenta skotska kusiner,
ty skottarna fröjdas när kulorna viner.
De steppade fram med sitt säckpiparband
som blåste NÄR BLÅMÖSSOR SLÅSS FÖR SITT LAND.
Och mopsar och doggar från dunkla gemak
kom fram och sprang upp på balkonger och tak.
Vilket slag!
Med friska tag
de stämde in och
skäll skäll skäll skäll
skäll skäll skäll skällde
så folk börja undra vad skällandet gällde.
När den blodiga drabbningen brakade lös
då skalv det i marken och spårvagnen rös
och upprörda grannar, ur tuppluren väckta
de ringde till brandkåren, dödligt förskräckta.
Då plötsligt från källarn i närmaste hus
fram träder den STORA BATAJLKATTEN BUS.
Hans rullande ögonklot glödde som kol
och öppet var gapet, ett avgrundslikt hål.
När raggiga fällen blev synlig i trappan,
då kände man just ingen längtan att klappa'n.
Och om det nu var för hans gap eller bläng
så uppstod det oro i jyckarnas gäng.
Han blängde mot himlen och gjorde ett hopp
och jyckarna flydde som får i galopp.
NÄR ÅTER POLISHUNDEN GJORDE ENTRÉ
FANNS INTE EN ENDASTE RACKA ATT SE.
Bak stora teatern där tassar en katt
som kallas för Gus. Det bör påpekas att
hans rätta benämning Asparagus är
men smeknamnet Gus vållar mindre besvär.
Hans päls är passé. Han är smäl som ett spett.
Han hade ett slaganfall anno tju'ett.
Sen dess är han darrig på tassen - ej mer
kan Gus skrämma råttor i åtta kvarter.
Han står så att säga ej mer i sitt flor
- det fanns dock en tid då hans framgpng var stor.
När stundom på klubben han gör sin entré
(på gården till närmaste pilsnerkafé)
hans fröjd är att bju' om en annan spenderar,
därtill den glanstid han gärna skroderar,
ty han var en stjärna en gång bland charmörer
och spelte mot Irving och mindre aktörer.
På Dramaten han gjorde en scenisk bracad,
gallerit ropa in'en sju gånger i rad.
Men hans största succé (den gick kväll efter kväll)
var Frostiga Flamman, den Fule på Fjäll.
"Mångsidig", sa Gus, "var min repertoar,
än sjuttio roller i huvet jag har.
Jag talade baklänges. Improvisera
jag kunde charmant och jag kunde ännu mera.
Jag kunde agera med bakdel och svans.
En repetition - sen gick spelet med glans.
Om huvudroll, biroll - blott jag stod på scen
då snyftade även ett hjärta av sten.
Jag satt där vid sängkanten hos Lilla Nell.
Jag svingade klockan som ringde till kväll.
Som barnpjäsaktör har jag framkallar skratt,
jag gjorde furor som Dick Whittingtons katt
- men ack, det var ba en blek bagatell
mot Frostiga Flamman, den Fule på Fjäll.
Och bjuder man Gus på ett litet glas gin
berättar han stolt om sin roll i East Lynne.
Och nämner man Shakespeare förtäljer han glatt
om pjäsen där han fick statera som katt.
En gång var han tiger och jaga med smak
en indisk major som kröp i en kloak.
Och spöke agerar han ännu idag
med kusliga läten så man kan få slag.
På ett rep över scenen balansgång han gått
att rädda ett barn ur ett brinnande slott.
"Den nutida ungdomen har ingen pli"
sa Gus "ingen träning, men det hade vi.
Det fick man på drottning Victorias tid!
Nu tycker jag konsten har kommit på glid
och särskilt teatern går stadigt tillbaka
(här kliade Gusten sin skäggiga haka).
Modern dramatik må va aldrig så gräll,
den bleknar dock bort mot den lysande kväll
då jag gjorde historia
och vann mej min gloria
som Frostiga Flamman, den Fule på Fjäll!"
Morr-Tigers oväntade slut Back to top
Morr-Tiger reste med en pråm. Han var en rackarkatt,
den värste bov som någonsin gått lös en ruskig natt.
Från Gravesand och till Oxford man kände till hans streck,
och det var inte utan skäl han nämndes "Themsens skräck".
Hans uppsyn var horribel och förfallet var hans skick.
I säckig byxa, sjaskig rock och trasig sko han gick.
Han mist sitt ena öra - ni förstår nog hur det skett.
Han blängde enögd på vår värld och blängde ganska snett.
Och bönderna i Rotherhithe de kände Tigers ull.
I Hammersmith och Putney låg man sömnlös för hans skull.
Man låste in sin dumma gås, om hönsen höll man vakt
när ryktet flög från strand till strand: MORR-TIGER GÅR PÅ JAKT!
Ve dig du veka undulat som flög ifrån din bur!
Ve dig du övergödda mops som mötte detta djur!
Ve dig du feta råtta du som smög i skepparns skans!
Och ve vartenda kattakräk när Tiger går till dans.
För katter utav annan ras dem hatade han hett,
och utlandskatt och främlingkatt de skydde mest hans bett.
Mot persisk katt och siames var han ej nåderik
ty det var en siames som klöst hans öras flik.
Det var en fridfull sommarnatt med silverblänk på våg.
Naturen låg i lycklig dröm, i Molesey pråmen låg.
Den gungade på bölja blank, på bölja svart och sval.
Morr-Tiger kände sej rätt vek och rätt sentimental.
Hans kompanjon GRUMBUSKIN hade redan gått i land.
Nu satt han på Tre Remmare och fuktade sin tand.
Hejduken HALTE RUFUS han fanns heller ej ombord.
På gården bakom Lejonet han ruvade på mord.
Den gamle rackarkatten i stäven satt allen,
fullkomligt absorberad av LADY LÄCKERBEN.
I skansen sov besättningen, hela hans rackarklan
- då kommer siameserna i djonk och i sampan.
Morr-Tiger hade endast blick för Ladyns kattbehag.
För Tigers darr och baryton var Ladyn ganska svag.
Han njöt ett fridens ögonblick, fördömd hon hörde på
- men månen speglade sin glans i 1000 ögon blå.
Allt närmre gled sampanerna, de nalkades så tyst,
och ifrån siameserna man hörde ej ett knyst.
I dödens kalla närhet sjöng de älskande duett
- men siamesers vapen är gaffel, kniv och spett.
Och GILBERT signalerade till mongollesisk hord.
I skenet av bengalisk eld sprang krigarna ombord.
Och tomma vaggar djonker och sampaner utan tal
och inlåst blir besättningen i oviss väntans kval.
Och Läckerben skrek till som om hon fått en hjärtattack.
Jag medger det är simpelt, men den sköna damen stack.
Jag tror att det gick lyckligt, ja jag tror att ladyn flöt.
En mur av kalla klingors stål Mirr-Tiger inneslöt.
De grymma siameserna i massa trängde på.
Morr-Tiger hade aldrig trott han skulle sluta så
att han som låtit många vandra plankans tunga stråt
sist skulle gå den vägen själv och få en död så våt.
Men det blev fröjd i Wapping när det ryktet flög i land.
I Maidenhead och Henley man dansade på strand.
På helstekt råtta höll man fest uti Victoria Dock
och det blev allmän flaggningsdag och skurlov i Bankok.
Järnvägskatten Knös Back to top
23.31 går en viskning vitt och brett
över banan där ett nattsnälltåg står klart.
"Var är järnvägskatten Knös? har han träff med någon tös?
Utan honom kan det inte bli nån start."
Konduktörer kontrollanter, stinsens kvins och gamla tanter
allihopa ropar: "Kissemissekatt!
Säj var är vår lilla Knös? Har han blivit amorös?
Utan honom får vi stanna här i natt"
Men 23.42 när expressen borde gå
och de resande är nära sammanbrott
kommer järnvägskatten Knös. Han är inte alls nervös.
Bland bagaget har han sovit ganska gott.
Nu jublar publik och tågpersonal
och nattexpressen tar sats
vid ett illgrönt kattögas avgångssignal.
"Var god stäng dörren! Tag plats!"
Knösen tar det hela lungt fastän ansvaret är tungt.
Det är han som sköter hela vår express.
Är det någonting på tok uti boggievagn och lok
klarar Knösen av det hela med finess.
Varje dam och varje herre får en blick av Knös i korridoren,
man blir granskad i profil liksom en face.
Där han går med långa kliv är kontrollen effektiv.
Han är vaksam och har reda på sitt pass.
Där han stum och stilla vankar kan han läsa våra tankar
och han gillar inte alls att någon stör.
Råkar ljuset vara släckt får man ändå va korrekt.
Knösen kommer, Knösen ser och Knösen hör.
Man trotsar inte en järnvägskatt
som Knösen. Tro mina ord!
Allt väl på nordexpressen i natt
ty Knösen, ty Knös är ombord!
Man gör lyckligen entré i sin lilla sovkupé
sedan namnet och ens nummer blivit klart.
Och ens sovplats är beredd, ren och proper är ens bädd.
Här är dammfritt, här är skinande och klart.
Och så vrider man förtjust på en knapp för mörkt och ljust
och så spottar man belåtet i en kopp.
Om man inte är för lat kan man tvätta sej i fat,
man kan tvätta både ansikte och kropp.
Konduktören helt diskret tittar in och säger "Te't,
önskas morgonteet ljummet eller hett?"
Han har Knösen tätt i spåren som går vakt i korridoren
och studerar personalens ton och sätt.
Så kryper man ner i sin sköna bädd
och släcker sitt dämpade ljus.
Man kan sova gott, man är inte rädd
här finns ingen enda mus.
Man har kastat bekymren på tågets katt
och man snarkar vid skenornas brus.
Intill nattens sista väkt Knös är nykter och perfekt.
Alltemellanåt han dricker lite te.
Och blir drycken alltför sliski kan han spetsa den med whisky,
och han loppar sej när klockan går mot tre.
När ni snarkade i Stoke kväste Knös ett väntsalsbråk,
ja han kväste det allenast med en blick.
Sen blev luften lite kvav och i Preston steg han av
och där hälsade han stinsen med en nick.
Ni var vaken i Dumfries. Där stod Knös och en polis
och de dryftade ett järnvägssabotage.
Ni steg av i Cheviot. Där fick järnvägskatten brått
och han hjälpte er med dörrar och bagage.
Nu viftar Knösen med svansen glatt
och ni anar hans trofasta själ.
"Jag sköter min plikt som en järnvägskatt.
Tills vi träffas igen - farväl!"
Macavity, mysteriekatten Back to top
Macavity, mysterikatt han kallas Dolda Klon.
Han trotsar lag, han trotsar rätt och var polispluton.
Han lurar radiobilen fräckt och Scotland Yards piket.
Så fort de nalkas brottets plats, var viss om att han smet!
Macavity, Macavity, inkomparabel i sitt slag
han bröt mot varje mänsklig rätt han bröt gravitionens lag.
Hans fjädervikt är oerhörd, han kan chockera en fakir.
Och når man platsen för ett brott Macavity har bytt revir.
Macavity är lång och smal, och han har rödlätt skinn.
han känns igen på ögonen, för dom har sjunkit in.
Högt är hans pannas ädla valv där tankarna satt spår.
Dock bör han borsta av sin päls och kamma till sitt hår.
Hans slingergång är ormens gång, ormlika hans maner,
och när man tror han sover gott, han både hör och ser.
Macavity, Macavity, hans like finnes ej att se.
Han är demon i kattgestalt, ett monstrum, sorgligt depravé.
Vi mötte'n här i gränden nyss, på torget skymtade hans nos
men när hans brott blev uppenbart då var Macavity sin kos.
På ytan nog så aktningsvärd (han spelar falst i ecarté)
hans tassavtryck finns inte med i någon Scotlandyarddossier.
Är skafferiet plundrat och juvelschatullet väck,
tar mjölken slut i bringarn, får husets hund en knäck,
är växthusrutor pangade och vinspaljén i kras
sök inte då Macavirt! Han har gått upp i gas!
(När man på U.D. tappat bort rn rysligt hemlig akt
och Amiralitet en kartskiss har förlagt,
i korridorn och trappan far en papperslapp i dans.
Sök då inte Macavity! Han är nån annanstans.
Så fort man anmält skadan Secret Service sa: "Förgjort!
Det måste va Macavity!" Men på en fjärran ort
där låg han lungt och dåsade och klådde sig med klon.
Kanhända han funderade på någon ekvation.)
Macavity, Macavity, inkomparabel i sitt slag,
en blandning utav svekfullhet och kattlikt mjukt behag
för jämnan har han alibi, två stycken eller tre,
och där ett brott blev uppenbart, Macavity var inte med.
Det sägs att varje rackarkatt som utför fula streck
(jag kan nämna Mungojerrie, jag kan nämna "Themsens skräck")
är blott en underhuggare och ej en vitten värd
mot denne, en Napoleon i katters undre värld!
Mister Mistoffeliss Back to top
Har ni sett Mr Mistoffeliss,
Alla Tiders Trollande Katt?
Det är så man rent kan bli matt.
Denna trollande kissemiss kan trolla så dagden blir natt.
Absolut suverän på en hel kontinent
Mistoffeliss har monopolpatent
på alla slags möjliga trollillusioner
(han förtrollar ju även kontrollkomissioner!)
I taskspeleri
och bolljongleri
var trollkontrollör
han förtvivlad gör.
Magikexperter tar ödmjukt emot
vid denne trolske Gamaliels fot.
Applåd och salut!
Seansen är slut!
Publikens tjut:
"I allsin dar!
Sån kläm han har!
Fantastisk karl
vår magiske Mister Mistoffeliss!"
Han är lugn han är svart som en lort
från sin nos till sin yttersta svans.
Han går genom den trångaste port,
på den smalaste spång som i dans.
Hon förbluffar med volter i kort,
med tärning han slår sexorall.
När han fifflar och snor blir man lurad och tror
att han blott bringar råttor på fall.
Med en kork gör han hisnande trick,
med en fiskbulle gör han ännu mer.
Och man undrar vart brödkniven gick
och var gaffeln trillade ner.
Man såg dem ju nyss och nu är de väck!
Om en månad finner man dom i en häck
och då säjer man: "Oh!
I allsin dar
sån kläm han har!
Fantastisk karl
vår magiske Mister Mistoffeliss!"
han är tyst, reserverad och spak,
verkar skygg på ett unerligt vis
men så plötsligt han hörs från ett tak
när han nyss låg och sov vid sin spis.
Och så hör man hans röst från en spis
när han just hållit till på ett tak
(åtminstone hörde vi allesammans att någon spann.)
Det är ovedersägligt bevis
att hans trollkraft är fenomenal.
Och jag vet att man letat vilt
i parken i timmatal
när han sov i tamburn på sin filt.
Och häromdagen vår trollande katt
sju kattungar drog ur en vanlig hatt!
Då sa vi: "Oh!
I allsin dar
sån kläm han har!
Fantastisk karl
vår magiske Mister Mistoffeliss!"
Konsten att umgås med en katt Back to top
Nu har ni hört om mången katt.
Jag vågar väl förmoda att
ni tolkas utan stort besvär
var katts och kattas karaktär?
Ni lärt er nog för att förstå
att alla katter ej är grå.
Var människa har sin natur
- den växlar ock hos dessa djur.
En katt är blyg, en annan käck
en katt är from, en annan fräck
en skuttar härs, en annan tvärs
- men alla skildras kan på vers.
Ni sett vad katter tänkt och gjort,
ni lärt er namn och mantalsort
och hur de lever dag och natt
men
HUR BÖR MAN UMGÅS MED EN KATT?
Betänk först dessa ord en stund:
EN KATT ÄR INTE SOM EN HUND.
En hund vill gärna mopsa sej.
Han skäller men han biter ej
och fast han gärna muckar gräl
är han en ganska enkel själ
(märk väl mina hypoteser
gör undantag för pekingeser!)
Han spelar pajas och han vet
rakt ingenting om värdighet.
Man lurar honom mycket lätt
(han saknar katters fina vett).
Man killar honom på hans nos
- strax är hans värdighet sin kos.
Man tar hans tass - då gläfser han
och murrar, snurrar och går an.
En hund är ingalunda fjär.
Så fort man visslar är han där.
Besinna än en liten stund
att KATT ÄR KATT OCH HUND ÄR HUND.
En regel finns fär kattumgänge:
Är katten tyst, tig själv så länge!
Nu anser jag för min del att
man kan nog tala till en katt
om man är taktfull, ty jag vet
att katter avskyr klumpighet.
Jag bugar, lyfter på min hatt,
och tilltalsordet är: O KATT!
Och är det grannens som jag
har träffat nästan varje dag
och som besökt mej vet jag att
det går att säga: MORSNING KATT!
Men fast jag tror han heter Ben
jag säger inte namnet än.
Han vill - som jag - bli respekterad
och är i början reserverad
till dess han har mitt sinnelag
och därför presenterar jag
en slick med grädde i en skål,
och färskrökt lax till mellanmål
och till hans tigerhjärtas tröst
rysk kaviar och kycklingbröst.
I allmänhet är katten kräsen
(jag vet en katt som gjorde väsen
så fort han inte fick kanin-
ragu med champinjon och vin).
En respektabel katt är värd
en sådan enkel hyllningsgärd.
- Och äntligen jag målet når:
jag kattens förnamn säga får!
Men nog härom. Jag hoppas att
ni nu kan umgås med en katt!
