Fönstret spelar en viktig roll för en byggnads värmebalans. Från värmehus-hållningssynpunkt, men också för att bidra till god inomhuskomfort, är det viktigt att minska transmissionsförlusterna, utnyttja solvärmen men samtidigt undvika överhettning.

Ofta erfar man påtagligt att solstrålning in genom ett fönster eller mot en yttervägg höjer temperaturen i rummet innanför. Man har ofta försummat att omhänderta solstrålningens bidrag till byggnadens värmebalans. Den maximala solvärme-vinsten genom ett vanligt treglasfönster är ca 600 W/m2 glasyta. Detta kan jämföras med toppeffekten hos ett vanligt värmeelement av

storleksordningen 400W.
Solvärmevinsten genom ett oskärmat 5 m2 fönsterparti mot söder kan under klara dagar i mars och maj som mest uppgå till 2-3 kW. Förutsatt att solvärmen kan fördelas inom lokalen med hjälp av luftcirkulationen och noggrann reglering av uppvärmnings-systemet kan solvärmevinsten under klara marsdagar (som kan vara ganska kalla) täcka hela eller en stor del av uppvärmningsbehovet.

Den solvärme som uppstår från maj månad finns det däremot föga användning av. Klara dagar kan temperaturen i rum bakom oskärmade fönster vid denna tid uppgå till 35-40 grader Celsius.

BEAKTAS INTE DESSA VÄRMEBALANSPROBLEM VID PROJEKTERING FINNS STOR RISK ATT MAN FÅR ÖVERHETTNINGSPROBLEM I OST- SYDVÄNDA DELAR AV BYGGNADEN.

Det är inte enbart den direkta solstrålningen som skapar värmeöverskott under tiden maj - september. Den diffusa (indirekta) strålningen bidrar också en del.

Solskyddet vid fönster har naturligtvis till huvuduppgift att "skydda" mot alltför stark solstrålning, men för att beskriva och bedöma olika slag av solskydd behöver man skilja på fyra funktioner.

1. Minska värmeläckningen in genom fönster.
2. Förhindra att solstrålningen faller direkt på ljusa ytor.
3. Sprida solljuset så jämnt som möjligt i rummet.
4. Förhindra solstrålningen från att bleka, förstöra tyger och lacker.

Det är också viktigt ur energihushållnings-synpunkt att inte solskydden ständigt ger en så kraftig minskning av dagsljuset att artificiell belysning måste användas.

Fönstren spelar således en väsentlig roll för byggnadens värmebalans. Med fönstrens värmebalans menas

värmeförlusten ut genom fönstret och 
skillnaden mellan värmegenomströmning (direkt och sekundär transmission).

Överväger värmeförlusten, sägs värmebalansen vara positiv. Vid positiv värmebalans måste man skilja mellan nyttig och onyttig värme Den nyttiga värmen kan bidra till täckningen av

byggnadens värmebehov, medan den onyttiga värmen måste vädras eller kylas bort.

I varmare länder är utvändiga solskydd vanligare än här. Utvändiga rörliga solskydd är principiellt de mest effektiva av alla solskydd. Därför är en gedigen konstruktion som tål klimatet nödvändig.

Solskyddet har funnits i alla tider. Innan människan blev bofast tog hon gärna chansen att förflytta sig till skuggiga platser när solen började besvära.

I gamla berättelser från olika kulturer kan man läsa om hur djurhudar, mattor och andra skydd spändes upp för att skydda furstar och deras familjer mot de inte alltid omtyckta solstrålarna. Solskydd i våra dagars mening kom med industrialismens genombrott på 1800-talet. De första solskydd som började vidareutvecklas och förbättras i konstruktionen var markisen.

Fram till första världskriget hände i stort sett ingenting men omkring 1920 kom den första markisen med fjäderbelastning för förenklad manövrering.

Den blev snabbt en stor succé och några år senare kom rullmarkisen som kunde regleras med vev och som ganska snart började vidareutvecklas med snäckväxel och så småningom motordrift och automatik. Medan markiserna gjorde sitt segertåg före och efter andra världskriget ökade också intresset för rullgardiner, persienner och andra solskydd inomhus.

I På 30-talet kom de första lättmetallpersiennerna. Ungefär samtidigt som de sk. perspektivfönstren kom och med dem idén att sätta persienner mellan glasen, eftersom perspektivfönstren ofta hade hade stort glasavstånd.
I slutet av 40-talet kom veckjalusier och andra solskydd som var speciellt gjorda för placering mellan glasen i fönster som blev vanliga under